Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Nu ska jag inte vara överdrivet dramatiskt, vi har fortfarande nästan två veckor kvar på månaden. Men jag funderar på fullaste allvar över vad som hände med de två första veckorna.

Jag är ganska medveten om att det antagligen är för att jag jobbat och pluggat mer eller mindre konstant sedan den 4 november, och att dagarna på så sätt buntats ihop till en ändlös sträcka av blörhgghghgh. Vakna 0600 -> cykla till jobbet -> jobba tills 1630 -> cykla hem -> äta middag -> plugga -> rinserepeat.

s4_Upload1

Det är rätt skönt att jag numer bor ensam, för jag slipper göra tid för att vara social. Istället passar jag på att få utlopp för alla mina quirks på jobbet genom att garva ihjäl mig åt knasiga kunder och så bombarderar jag Mike med idioti när vi går till affären.
Vi har förövrigt två stycken på jobbet som heter Hugo. Jag anser att detta är smått fantastiskt då jag aldrig tidigare mött en Hugo men nu helt plötsligt har mött två. Fast min hjärna klarar inte riktigt av det och det är alltid jättenära att jag kallar Hugo för Hampus. Jag har säkert lyckats göra det också, men han är antingen snäll nog eller disträ nog för att inte påpeka det.

Det har nästan hunnit gå tre månader sen jag flyttade ner hit. Om systembolaget bad mig göra en undersökning på mina alkoholvanor skulle de förfäras. Jag har nog druckit mer dessa tre månader än jag gjorde förra året. Den mängd människor jag har träffat på tre månader är rätt absurd. Den mängd falafel jag har ätit är försvinnande liten; en. Det mest använda skånska uttrycket jag hör är ”klyddigt”. Det tog mig en hel månad innan jag vågade cykla i Malmö, och numer cyklar jag överallt. Jag har lärt mig att all washi-tejp i världen inte lyckas hålla planscher uppe på skrovliga betongväggar. Snapchat introducerades under tvång av en dansk. Nio gånger av tio frågar folk om jag ”ska bli nästa Leif GW Persson?” efter jag förklarat vad jag pluggar. Jag har börjat streama när jag spelar spel. Och jag känner mig ganska vuxen, samtidigt som jag känner mig jätteung på samma gång.

Överlag är jag rätt nöjd med mina första tre månader. Även om de passerar förbi i expressfart. Så chilla lite November?

 

 

Taggar:, , , , , , , ,

Mitt liv består av plugg och choklad just nu. Och NS2. Men mest plugg. Och sen mest choklad.

Exempel på en vanlig dag i mitt liv:

mittliv

 

Förövrigt så trivs jag alldeles utmärkt i min nya stad och min nya utbildning känns fortfarande sjukt rätt. Awyeah!

Taggar:, , ,

Som tidningsbud i Linköping har du Östgöta Correspondenten som huvudtidning. Det innebär att du har allra flest av Corren, och flest personer har valt att prenumerera på Corren. Mitt distrikt är ganska litet, så det innebär att jag bara har 125 stycken Corren att dela ut, give or take. Utöver det, på en vanlig dag, så har jag fyra Stockholmstidningar -> 2 Dagens Industri och 2 Svenska Dagbladet. På måndagar får jag ett tiotal Hemmets Veckotidning, på Onsdagar ett tiotal Hemmets Journal, plus ett trettiotal NyTeknik. All in all så är det ett ganska skönt distrikt, lite väl litet för att kunna få någon bra lön, men ganska skönt sommarjobb. Jag har två timmar på mig varje morgon, där jag får lön. Tidningarna kan delas ut närsom på natten så länge jag är klar allra senast klockan 0600. Jag har en inställelsetid på 0330, tidningarna brukar nästan alltid komma 0240, och eftersom jag springer min runda på max en och en halv timme så brukar jag nästan alltid vara påväg hem redan vid 0400. Det är en ganska så lägenhets-tung runda, med 35 trapphus jag måste springa i varje dag. 8 av dessa har dessutom hiss, så jag behöver inte ens springa uppåt i trappan. De flesta trapphus har 5 trappor med 9 trappsteg i varje trappa. Vissa har dock 6 trappor eller 10 trappsteg, så för enkelhetens skull kan vi säga att det är ungefär 50 trappsteg i varje trapphus. Eftersom jag springer vartannat trappsteg upp, men tar alla trappsteg ner blir det ungefär 75 trappsteg per trapphus. Så på en normal dag springer jag ungefär 1440 trappsteg, beräknat på hur många våningar jag springer i varje trapphus.

Men sen kommer torsdagarna. På torsdagar har Corren en bilaga som heter Bostad. Och Corren tycker att alla som inte prenumererar på deras tidning borde i alla fall få bilagan varje torsdag, vilket innebär att jag får ungefär 250 stycken extra tidningar att dela ut. NTM (företaget jag jobbar för) tycker att det borde ta ungefär 40 minuter extra att dela ut Bostad, så på torsdagar har jag betalt för hela 2h40m. Vi kan börja med att räkna ut ungefär hur många trappsteg extra jag måste springa: 33 trapphus utan hiss x 75 = 2475 trappsteg. Så ungefär 1000 trappsteg extra, på fyrtio minuter. Då räknar jag inte med alla hus med hiss, där jag har ungefär 15-20 extra tidningar att dela ut i varje, eller alla extra brevlådor jag måste stanna vid. Så beräknad tid för 1440 trappsteg+diverse brevlådor, med ca 130 tidningar är 2 timmar. Beräknad tid för 2475 trappsteg+diverse brevlådor, med ca 480 tidningar är 2 timmar och 40 minuter. Redan här börjar matematiken kännas lite konstig, men fair enough. Jag springer ju redan i de flesta trapphusen, så det är ju inte så mycket extra jag måste springa? Någon våning eller två bara.. Plus att jag måste packa min vagn två gånger, eftersom alla tidningar inte får plats, även om jag i vanliga fall skulle kunna få plats med alla mina tidningar i en av mina två väskor.. Men det tar ju bara tio-femton minuter extra. Man kan leva med det också.

Igår hade NTM dessutom bestämt att vi skulle extraknäcka lite som brevbärare, och dela ut direktreklam i form av adresserade brev. Vi brukar få ett par stycken brev med fakturor från Corren och SvD då och då, men igår hade Läkarmissionen slagit på stort, och nu fick jag närmare 30 stycken brev att dela ut. Utöver dessa hade jag även fyra stycken AKT (som jag aldrig haft turen att få dela ut innan, på mina tre månader) och fyra stycken CHE (som jag haft äran att få dela ut hela en gång innan, precis i början på mina tre månader) som jag inte hade en aning om vilka skulle ha. Så jag fick sonika ta upp min budbok och hålla koll på det hela tiden. Samt hålla kontinuerlig koll på brevhögen så jag inte missade någon. Samt springa längst upp i alla trapphus och stanna vid varenda brevlåda. Fine, big deal, jobb suger ibland. Sånt är livet. Och det är ju inte så att man har ont om tid, man har ju till klockan sex på sig innan folk får börja klaga på att du är sen! Du kan ta det lungt och sansat, ta din tid. Eller vänta nu, nä. Det kan du inte alls. Eftersom tryckeriet alltid verkar ha stora problem att hinna trycka klart alla tidningar i tid, får vi tidningsbud alltid vänta. Tidningarna ska som sagt vara på plats 0240, och för att hinna till 0600 på 2h40m behöver jag allra senast börja 0320. Gott om tid? Asbolut. Men då tidningarna kommer 0315 OM MAN HAR TUR, så får man genast lite mer problem med att faktiskt lyckas hinna klart. Det tar 10-15 minuter att packa sin vagn, vilket gör att man FÖRHOPPNINGSVIS hinner börja innan 0330. Så enligt NTM’s tidsuppskattning borde jag hinna blir klar vid 0610, så alltså redan där 10 minuter sen. Nu är ju dock NTM’s tidsuppskattning extremt jävla skitdålig, och det tar inte alls 40 minuter extra på torsdagarna med bostad. På mitt lilla distrikt tar det minst 50 minuter extra, och då springer jag som en galning i trapphusen. Så rent tekniskt sett delar jag ut Bostad i tio minuter utan att få lön för det. Tur är det väl då att jag sett till att kunna mitt distrikt bra nog så det bara tar 2h30m för mig, så jag får lön för hela perioden. 05.57 blev jag klar igår. Då hann jag till och med klappa en katt i en halv minut också. Det tog bara en timme extra. Kanske hade jag inte brytt mig lika mycket om det inte vore för att NTM redan försöker lura mig på pengar genom att gå emot facket och vägra ge mig betalt enligt min yrkeserfarenhet. NTM menar att det är företagserfarenhet som gäller, trots att facket säger att det är i branchen, och på mina anställningspapper så står det att lönen beräknas enligt ”tid i yrket”. Men jag antar att NTM avlar en egen sorts tidningsbud, så därför är yrket annorlunda här?

Jag har bara två nätter kvar nu, så därför struntar jag i att bry mig över allt negativt som kan hända om man skriver negativt om sitt jobb. Jag är i alla fall tacksam över att Linköpingsavdelningen på NTM är bra, och att min chef där säger ”ligg på dom, du har rätt och facket håller med dig”.  Och eftersom jag är så makalöst trött på allting får det bli en lång vägg av text, som inte är speciellt rolig. Kanske tjänar det en mening att låta det ligga här, så jag kan påminna mig själv om att jag ska stå på mig, och inte acceptera absurda arbetsplatser.

Och en TL;DR för er som inte orkade ta er igenom: Varje torsdag får jag väldigt många extratidningar att dela ut, och mitt jobb kan inte räkna ut att det tar mer tid än vad man får betalt för. Dessutom är mitt jobb snåla jävlar som går emot fackets regler om lön enligt yrkeserfarenhet.

TVÅ DAGAR KVAR.

Taggar:, , , ,

Sjukt dramatisk titel, jag vet.

På jobbet inatt, på väg mot det sista trapphuset, ser jag att en orange katt tittar på mig. Jag böjer mig ner för att visa att han gärna får komma fram och gosa, varpå han direkt skuttar fram för att bli klappad. Jag upptäcker att han hoppar på tre ben och funderar först på om han faktiskt är trebent, men när jag lyfter honom ser jag att ena frambenet bara är invikt tätt intill kroppen. Han verkar inte ha ont, och jag får röra tassen utan att han gnäller, men jag blir ändå lite orolig. Han är dessutom extreeeeeemt kelsjuk, och jag blir i princip upphånglad av kattskrället samtidigt som jag försöker skruva loss halsbandet så jag kan se vart han bor. Jag ser att han bor i huset jag står bredvid, och det finns ett telefonnummer till ägaren, men inget namn (förutom på katten som tydligen heter Lucifer). Här står jag och överväger mina alterantiv: A) Det är en gammal skada, som inte stör katten, och han får springa fritt på nätterna. B) Han kan ha skadat sig nu, ramlat ner från balkongen, och springer således runt utomhus mitt i natten utan att ägaren är medveten om detta. Jag är rätt övertygad om att alternativ A är det som är rätt, men samtidigt så minns jag när min brors katt ramlade ner från andra våningen förra sommaren, hur orolig jag var när jag inte kunde hitta henne och hur rädd hon var när jag väl hittade henne. Tänk om det faktiskt är så att alternativ B är det rätta alternativet. Kan jag då, med gott samvete, lämna katten ute själv? Tänk om ägaren vaknar upp imorgon och inser att katten är borta, och jag bara gick därifrån. Den vetskapen blir för mycket, och jag struntar i att klockan är fyra på morgonen, bär in katten i trapphuset och börjar ringa numret på halsbandet. Nu sover uppenbarligen människan, men jag ringer ändå tre gånger, samt lämnar ett sms och förklarar. Kanske vaknar ägaren upp imorgon och suckar över det dumma tidningsbudet som inte fattade att katten mådde bra, eller så vaknar ägaren upp imorgon och slipper vara orolig över vart katten tagit vägen. Och jag tar hellre epitetet ‘dum’ än ‘hjärtlös’.

Därav titeln. Att överväga konsekvenserna. För två somrar sedan hittade jag en man som låg och sov utanför ett trapphus. Jag delade ut tidningar då med, klockan var runt fyra-fem på morgonen och det var kyligt ute. Tre alternativ: A) Mannen är skadad. B) Mannen är mentalt sjuk. C) Mannen är så full att han inte lyckades öppna dörren, och istället valde att sova utomhus. Han låg ungefär så som lik-markeringar ser ut på TV, helt utslagen med armar och ben ut. Mina alternativ var att 1: Försöka väcka mannen eller 2: Skita i mannen. Om alternativ A) var fallet, så skulle nummer två resultera i att jag lämnar en skadad man utomhus i kyligt väder. Om alternativ B) stämde, så riskerade jag att väcka någon som var mentalt instabil och eventuellt farlig. Och om C) var fallet så skulle han antingen kunna vara aggressiv eller snäll. För mig var resultatet av alternativ A+2 en konsekvens jag inte skulle kunna leva med, så jag valde att försöka väcka mannen. Naturligtvis var han bara kalasfull, och det slutade i att jag hjälpte honom upp för trapporna in i sin lägenhet, genom att putta på honom i ryggen.

För att dra ett sista exempel kan jag berätta att jag och sambon ringde polisen en natt när vi kommit hem från bion. Vi hörde ett pipande ljud i grannlägenheten som inte tystnade efter flertalet minuter, och på en av balkongerna svängde tända ljus. Tilläggas bör att det bor många pensionärer här, så i min hjärna förvandlades pipet till ett scenario där en pensionär gått och lagt sig med stearinljus tända, kopplat bort hörapparaten och det nu var brandlarmet som försökte varna om att det brann. Drama Queen, javisst? Men tänk om? Tänk om jag vaknat till ljudet av brandbilar och någon hade kommit till skada, bara för att jag inte vågade ingripa och kolla upp saken? Vi kom i alla fall fram till att det antagligen bara var en frys eller dylikt som var öppen, och pipet kom därifrån. EFTER att jag gått in i grannlägenheten genom källaren, ringt på dörren på balkongen med de öppna ljusen och frågat om det var från dem pipen kom samt att vi konsulterat med 11414.

Kanske är jag jättelöjlig som låter min fantasi skena iväg på det här viset, men jag kan inte låta bli. Och att tänka på vilka konsekvenser som skulle kunna hända ifall jag inte agerade gör att jag inte bara kan strunta i det. Framförallt efter att ha läst studier som handlar om det här (förlåt för wikipedia, men klockan är fem och jag ska upp om fyra timmar. stäm mig!).

Och hela anledningen till det här inlägget var bara för att jag skulle känna mig lite mer rättfärdigad till att ha ringt en kvinna tre gånger mitt i natten. Och jag ska som sagt upp om fyra timmar för att jobba dagtid, så jag ber om ursäkt för taskiga meningsbyggnader och konstiga styckindelningar. Ni får överleva.

Taggar:, , , , , ,

Den här dagen är helt bananas. Vaknar upp, spelar några matcher NS2, får tummen ur och ringer äntligen upp tidningsjobbet för att meddela att jag tyvärr inte kan fortsätta jobba efter min provanställning går ut pga studier i Malmö. Är jättenervös för hur nyheten ska tas emot, men samtalet slutar istället med att min arbetsgivare är jätteglad för min skull, önskar mig all lycka i studierna samt tillåter mig till att sluta jobba 1,5 vecka innan provanställningen faktiskt går ut. Sen går jag ut och sätter mig på balkongen och börjar skriva ner vad som behövs packas och tas med till Malmö, och blir uppringd av ett nummer jag inte alls känner igen. Det är MBK som vill meddela att jag står som första sökande på en lägenhet, och vi avslutar samtalet med att komma överens om att ett kontrakt ska skickas upp per mail. 10 minuter efter det samtalet får jag ett telefonsamtal från ett företag som sysslar med marknadsföring. Tydligen har de sett min profil på arbetsförmedlingen och undrar ifall jag är intresserad av att börja jobba hos dem i Linköping.. Meddelar att jag tyvärr flyttar till Malmö i höst, varpå hon frågar om jag skulle vara i behov av heltidsjobb där nere istället, då de även har kontor där. Alltså va? Vad händer? Nu har jag ju inte möjlighet att jobba heltid nere i Malmö, men vartifrån kom bananskalet som jag just nu glider på? Och varför är det bara så att jag får telefonsamtal angående jobberbjudanden till jobb jag inte själv har sökt när jag har/ska flytta ifrån staden jobbet erbjuds i? Extra semester, lägenhet samt jobberbjudande på samma dag. Tack för den, universum!

Taggar:, , , , , ,

Det finns en sak som jag aldrig klarar av att motstå. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar emot, försöker titta åt et annat håll eller intalar mig själv att jag faktiskt inte SKA. Jag behöver inte, borde inte, men kan likväl aldrig motstå. Fenomenet är reor. Prissänkningar. Billiga varor som skriker ”köp mig, för nu är jag så prisvärd!”. Och jag svarar ”ja! klart jag köper dig, åh du undersköna gräsklippare! Du är ju på rea!”. Eller ja, nä. Riktigt så extremt är det inte.

I förra veckan letade jag runt efter en väst, och hamnade på nelly.com. Eftersom de inte hade vad vi sökte klickade jag mig istället vidare till deras rea, utan en tanke på att jag skulle köpa någonting (jag lovar!). Men så ser jag ett par fingerlösa handvärmare, för 29 spänn.

(VARNING! Väldigt lång parantes: Tilläggas bör att jag sökt med ljus och lykta efter ett par bra handvärmare eftersom Norstats AC har någonting emot mig specifikt. Några på jobbet har frågat mig ifall det är ett så kallat ”fashion choice” att sitta med handvärmare i juni, varpå jag alltid svarat med att lägga mina fingrar på deras arm, vilket resulterar i storögd förundran över hur jag kan ha så kalla händer. fml? Jag har ju ett par eminenta handvärmare som min käre mor gjorde till mig i julklapp, som är helt fabulösa:

307991_10200115425880211_2058287246_n

Men de är tyvärr lite väl varma på sommarhalvåret. Så jag var ute efter ett par nya med det enda kravet att de inte skulle vara för tjocka samt att de skulle vara fingerlösa).

Om du aldrig försökt få tag på handvärmare eller dylikt i Juni, så kan jag meddela dig att det är helt omöjligt. När jag frågade personal i klädaffärer så tittade de på mig som om jag vore dum i huvudet, och diverse googlingar resulterade i goth-liknande handvärmare, eller handvärmare avsett för dans (vilket innebär att de har fransar eller annan skit på sig). Jag hade gett upp hoppet, insett mig besegrad, bett mina stackars händer om ursäkt. Och så kommer Nelly och ba ”TJA. Hörde att du ville ha handvärmare. Funkar dessa? Asbilliga också! Passa på!”. Och jag ba ”TJA. Jag tar dom. Och när jag ändå är på G så slänger vi ner ett par schyssta strumpbyxor i kundkorgen också, de passar bra till min flapper-klänning. Och titta där, schysst tisha i glad färg? Varför inte? Nämen!? Billiga shorts också på det? Don’t mind if I do!”. Pang, så hade jag klickat hem en hel outfit för under 200 spänn. Hoppsan. Men jag fick ju i alla fall äntligen tag på mina handvärmare :3

IMG_20130717_194139

Taggar:, , , ,

%d bloggare gillar detta: