Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Category Archives: Spel

Det är viktigt att döpa om sina frapsfiler till informativa namn, så man vet vilka matcher det är..

frapsnamn
hiccups-aliens är en personlig favorit, jag har hicka halva matchen vilket leder till väldigt spännande rörelsemönster, plus att man blir lite mentalt sjuk när man lyssnar på mina hickningar. bashkill=suicide är också fin, men den är det inte lönt att jag förklarar, då det nästan kräver att man har lite kunskap om NS2 för att förstå. mansgrisfinnen och stalkermax är två videos som highlightar hur underbart roligt det är att vara kvinnlig gamer – män som verkar vara förvånade över det faktum att kvinnor också kan vara duktiga och pojkar som inte låter dig vara ifred på grund av det faktum att du är av motsatt kön. aah, life’s grand.

 

Taggar:, , , , , ,

natural_selection_2

Aaaaah. Jag skyller så väldigt mycket på Pebban när det kommer till uppfuckad dygnsrytm nu. Jävla skitkorv som får mig att spela match efter match i Natural Selection 2. Men fyfan vad kul det är :D Jag har aldrig riktigt fastnat för multiplayer spel förutom WoW, men det finns inte många saker jag hellre gör på kvällarna än att sätta mig i skype med Pebban och det tillfälliga bihang vi lyckats dra med oss och bara kötta NS2. Undantag skulle vara en kombination av netflix samt pojkvän i soffan för att sträckkolla serier. På tal om Netflix, nyaste serieobsessionen är Call the Midwife, som är ganska så väldigt bra det också. Härlig kombo jag haft ikväll, först tre avsnitt CtM där jag grät som en tjej minst fyra gånger per avsnitt, följt utav dödande av aliens/marines.

Taggar:, , , , , ,

The Elder Scrolls V - Skyrim

Redan när de utländska spelsajterna och speltidningarna annonserade ut årets spel för 2011 började jag grymta. Och när datorspels-galan utsåg Skryim till årets bästa spel var jag tvungen att göra något. Det här inlägget är en fangirls bekännelser. Ett inlägg om hur det känns när ens hjärtebarn till spel inte egentligen ÄR det bästa spelet som släpptes under 2011, oavsett hur bra det egentligen var.

Låt mig börja med att säga att jag har 106 timmar speltid av Skyrim loggat på Steam. Lägg till sisådär 20-30 timmar som inte loggades i början, varav de första 100 var under 2011. Jag har alltså spelat tillräckligt mycket för att forma en åsikt om vad jag tycker om spelet. De som vet någonting om mitt spelande är medvetna om att det var Elder Scrolls Oblivion som på allvar fick mig att ta upp spelande, och att jag tycker att Skyrim är sjukt jävla bra. Men det är här twisten introduceras: det är absolut inte värdigt utmärkelsen årets spel för 2011.

Ett spel som får utmärkelsen årets spel ska vara ett komplett spel. Ett spel som fängslar och är omtyckt av många människor, inte bara hardcore, casual eller kritiker. Ett spel som faktiskt ger någonting till spelaren och som bjuder på bra gameplay. Men inte ett spel som från början var så infesterat av buggar att det knappt ens var spelbart vid vissa tillfällen. Nu är ju inte Bethesda direkt kända för att släppa buggfria spel, men det är ingen ursäkt. Att ett spel lider av så stora buggar – inte bara på PC där det i mångt och mycket måste ‘kalibreras’ för olika datorer, utan också på både 360 och PS3, är inte okej. De lila/rosa grafikbuggarna kan väl ha vart förlåtliga. Men de buggar som gjorde att spelet för många kraschade en gång i timmen, eller de buggar som gjorde att folks sparfiler på över 100 timmar inte längre var spelbara och inte kunde backtrackas är oförlåtliga. Framförallt när det bjöds på ganska dålig kommunikation från Bethesda. Vi fick veta att det jobbade på buggar, men inte så mycket mer specifikt än så. Att sen faktiskt förbjuda en mod som faktiskt gjorde spelet spelbart för många när de själv inte lyckats fixa problemet gör det inte direkt enklare att förlåta Bethesda.

I efterhand har jag nästan lite svårt att förstå hur jag orkade ta mig igenom den första veckan med Skyrim. Jag spelade från morgon till kväll, och var tvungen att snabbspara var femte minut eftersom jag aldrig visste när spelet skulle krascha. Vissa dagar kom jag undan med en eller två kraschar, andra dagar kunde jag knappt spela längre än en halvtimme åt gången. Man kan ju argumentera att om ett spel lyckas få mig att fortsätta spela trots så uppenbara och irriterande buggar är såpass bra att det förtjänar alla spelutmärkelser de kan få, men jag tycker inte att man kan acceptera att ett i vissa fall ospelbart spel är det bästa spelet som släppts under hela 2011. Oavsett hur bra storyn är, oavsett hur stor och fri världen är.

Hade Skyrim släppts i den kvaliteten det är idag – alltså till stora drag buggfritt, så hade jag stått längst fram och proklamerat GOTY! Men när många av de buggar som spelet led av inte ens fixades förrän år 2012 så kan det knappast vara det bästa spelet som släpptes under 2011. Inte när de hade såpass värdiga motståndare såsom Portal 2, Bastion, Gears of War 3 och Batham: Arkham City.

Och det är därför jag skriver det här inlägget nu, på valborgsmässoafton med alkohol i kroppen. För även om Skyrim var mitt absoluta favoritspel under 2011 och jag spelade det mer än något annat spel (WoW exkluderat…) så kan inte mitt Elder Scrolls bultande fangirlhjärta förstå hur spelvärlden kan blunda för vad Bethesda gjorde. Inte nog med att man sa att det var okej att släppa ett spel som nästan bestod mer av buggar än av fungerande spel – man sa också att det går att släppa ett ofärdigt spel och fortfarande få GOTY. Och som spelkonsument tycker jag inte att det är ett bra budskap. Så FU haters. Skryim förtjänade inte ett enda av de GOTY som de fick. Och därmed basta.

Taggar:, , , , , , , ,

 

Första gången jag märkte av mitt beteende var när jag spelade Zelda: Twilight Princess. Jag hade spelat konstant i dagar, veckor, samlat alla kryp och gjort alla sidospel. Maxat mängden rupees. Men ändå tog det mig nästan tre månader från det att jag stod utanför slotten inför slutstriden med Ganondorf tills han låg död. Nästa gång jag märkte av det var nog när jag spelade GTA: IV. Själva huvudstoryn ska väl ta upp ungefär 60% av spelets objekt, och när jag stod på 58% (visserligen med en hel del sidouppdrag gjorda) så lade jag bara ner. Jag har fortfarande inte kommit längre. Två senare exempel är väl Darksiders och Alice: Madness Returns.

Av någon anledning tar det emot att klara spel. Vilket är jättebakvänt! Att klara ett spel ska väl kännas bra, betydelsefullt och belönande? Inte ångestfyllt, tråkigt och jobbigt?  Jag och Andreas har debatterat om anledningen till det här fenomenet, och jag antar att det antingen kan ha med en sorts separations-ångest, att jag inte vill att spelet ska ta slut på riktigt, för då finns det inget kvar att upptäcka. Eller så är jag bara så fruktansvärt rädd för att jag ska bli missnöjd med slutet så jag vägrar se hur manusförfattarna har löst historian. Det andra alternativet kan backas upp med det faktum att jag gärna läser om böcker och ser om filmer, snarare än att ge mig på nya.

Oavsett vilket, så markerar idag en stor dag! För idag fick jag äntligen se lite end credits! När vi fick AC: Revalations i julas av Måns så kände jag att det kanske var dags att spela igenom Assassin’s Creed serien. Jag hade ju börjat på ettan, men inte kommit speciellt långt. Klarat ett par minnesblock kanske. Så i typ januari bestämde jag mig för att ta tag i det hela, och började således göra mig bekant med Altair. I början gick det lite segt, men nu den senaste veckan har jag pumpat på, och äntligen kan jag alltså bocka av Assassin’s Creed från listan av oklarade spel \o/

Slutet lämnade mig fruktansvärt sugen på att sätta i tvåan direkt och spela vidare, men efter lite funderingar och med Andreas som draghjälp har jag istället bestämt mig för att inleda ‘operation: klara alla oklarade spel’. Listan kan göras rätt lång, men jag tror Alice blir första offret, sen Darksiders. Möjligtvis att jag försöker mig på att minnas vart jag lämnade Okami någonstans också. Men nu, nu gläds jag bara över det faktum att jag äntligen tagit mig ur en dålig ovana :>

 

Taggar:, , , , , , , ,

Jag har väl inget viktigt att säga egentligen. Jag råkade bara hitta den här bilden, och påmindes om att jag vill göra en kompis till min gamla filt-toast som jag gjorde för evigheter sedan. Och så vill jag spela speeeel. Jag hatar att jag aldrig tar mig tid till att spela spel, jag får alltid så dåligt samvete för att jag inte gör allt annat som behövs göras. Typ fortsätta städa och grejer. Men någon jävla måtta får det väl vara, tycker jag. Jag har tvättat två tvättar, satt igång en disk, dammsugit och bäddat sängen. Så om jag bara lägger in alla klädjävlar och läser ett kapitel i någon skolbok måste jag väl förfan få spela lite spel? JAG VILL JU. Jag har fortfarande inte hunnit klart med att spela om första Assassin’s Creed, och jag är sjukt sugen på att spela igenom Fallout serierna, och Enslaved. Och klara Alice och Darksiders. Och kanske köra Mass Effect också, eftersom Andreas inte alls tyckte att slutet sög.

Arghggh. Jag måste i alla fall lägga över avsnitt av Dexter på USB-minnet. Vi kollade precis klart på säsong 2 igår, och jag måste fråga mig själv varför jag aldrig tog tag och tittade på serien när den kom ut. Jäkligt konstigt, eftersom det är en typisk Linnea-serie. Nåväl, bättre sent än aldrig. Nu ska jag lägga in tvätt, och sen ska jag spela AC. SÅDETSÅ.

Taggar:, , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: