Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Category Archives: Reflektioner

Jag stod och fönade håret och kontemplerade hela grejen med att lära sig av sina misstag. Vi har precis haft inlämning av den första hemtentan för läsåret, och som alltid så prokrastinerade jag in i det längsta. Hemtentan blev klar i tid, och jag känner mig till och med ganska nöjd med hur den blev, men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att ha misslyckat på något sätt.

Inför varje delkurs har jag motivational speeches med mig själv där jag dyrt och heligt lovar att jag ska plugga ordentligt, renskriva anteckningar, börja med uppgifter i tid. Efter varje delkurs sparkar jag mig själv för att jag misslyckats vara så briljant som jag hoppats. Det heter ju att lära sig av sina misstag, och jag är ju medveten om dem! Så varför lär jag mig aldrig?

Så när jag stod där med huvudet upp och ner med en hårfön brusande i örat började jag fundera på huruvida lära sig av sina misstag har en klausul som faktiskt förbjuder att man upprepar misstagen. För egentligen är det ju inte så att vi lär oss att det är ett misstag och sen aldrig gör likadant igen, vi blir bara lite bättre på att inse när vi gör misstagen och börjar försöka reparera skadorna lite snabbare varje gång. Så jag borde kanske sluta känna det som ett misslyckande om jag slösat bort tiden, och se de små förbättringarna från förra gången jag begick samma misstag.

Eftersom hemtentan blev inlämnad i god tid väljer jag att lämna grubblerier åt sidan, beställa pizza och hoppas på en minskad prokrastinering till nästa tenta!

Annonser

Taggar:, , , ,

Klockan är 17.30 och jag befinner mig i en portuppgång någonstans i Malmö. Regnet är iskallt, vinden hård och jag är klädd i diskreta kläder. Jag väntar på en kvinna – vårt första möte hade blivit inställt och vi hade bestämt en ny tidpunkt. För att söka skydd från regnet hade jag smitit in bakom en cyklist som öppnat portuppgången och jag hade placerat mig på en trappuppgång med ögonen på porten. ”Jag är här nu”, smsar jag kvinnan. Hon är på väg. Vi möts, skakar hand och klättrar upp för en snirklig, brant trappa. Jag hade blivit tillsagd att hon hade en påse saker som hon ville bli av med, och att det inte skulle vara något problem med att få med sig det på bussen.

Bild

När jag satt där i portingången kändes det lite som att jag var ena parten i en deal about to go wrong, tack vare dunkel belysning och ruggigt väder. Men när kvinnan frågar om jag har bil, och verkar förvånad över att jag ska ta bussen börjar situationen snabbt förändras.

Istället för en påse, som jag trodde skulle innehålla en donation av djurleksaker till en volontärorganisation jag är involverad i, möts jag av en kattlåda fylld av kattsand (obs! ej använt). Plus en låda med 10kg kattsand. Och en klöskloss av mindre storlek. Jag var alltså tvungen att kånka på 10+kg kattsand genom halva Malmö, vilket genast kändes lite mindre noir.. Naturligtvis fick jag åka bussen med alla partysugna människor också, och bussen kunde naturligtvis inte gå hela vägen fram heller. Så jag fick bära allting en extra kilometer i regnet vilket lett till att mina armar just nu är gelé.

Såatteh, ingen noir för mig inte. Men organisationen blir glad i alla fall!

Taggar:, , , , , , , ,

Trendsätter som aldrig förr:

photo 3

Mössa och vantar från en affär. Halsduk från en annan. Jacka ärvd och sedan snodd. Skor lånade. Tardis från jagharcoolareonepieceänallaandra.

Det är OK att vara avundsjuk.

Taggar:, , , , , ,

Och jag tyckte att november gick fort.. nu är det snart februari. jag menar wtf? snart ett halvår sedan jag flyttade till Malmö och jag älskar fortfarande min nya stad. Jag har jobbat och pluggat nonstop i tre månader, så jag har inte hunnit njuta av det lika mycket som jag kanske velat. Men att sitta fast framför en dator kan vara helt okej det med, framförallt när man spenderar timme efter timme med människor som får dig att kikna av skratt. Första terminen i skolan är avklarad, inväntar fortfarande resultatet från andra kursen. Men det känns fortfarande rätt. Mer plugg, mindre jobb, voluntärarbete och snowboard. Roadtrip i sommar. För ett år sedan hade jag varken jobb eller plugg, visste inte vad jag ville eller kunde göra. Nu är det som att jag har alla möjligheter i världen att göra precis vad jag vill. Om det här är att växa upp eller hitta rätt så undrar jag varför jag väntat så länge. Det enda som består är sömnlöshet. Och det är för väl, för annars hade den här bloggen aldrig uppdaterats.

Taggar:, , , ,

Nu ska jag inte vara överdrivet dramatiskt, vi har fortfarande nästan två veckor kvar på månaden. Men jag funderar på fullaste allvar över vad som hände med de två första veckorna.

Jag är ganska medveten om att det antagligen är för att jag jobbat och pluggat mer eller mindre konstant sedan den 4 november, och att dagarna på så sätt buntats ihop till en ändlös sträcka av blörhgghghgh. Vakna 0600 -> cykla till jobbet -> jobba tills 1630 -> cykla hem -> äta middag -> plugga -> rinserepeat.

s4_Upload1

Det är rätt skönt att jag numer bor ensam, för jag slipper göra tid för att vara social. Istället passar jag på att få utlopp för alla mina quirks på jobbet genom att garva ihjäl mig åt knasiga kunder och så bombarderar jag Mike med idioti när vi går till affären.
Vi har förövrigt två stycken på jobbet som heter Hugo. Jag anser att detta är smått fantastiskt då jag aldrig tidigare mött en Hugo men nu helt plötsligt har mött två. Fast min hjärna klarar inte riktigt av det och det är alltid jättenära att jag kallar Hugo för Hampus. Jag har säkert lyckats göra det också, men han är antingen snäll nog eller disträ nog för att inte påpeka det.

Det har nästan hunnit gå tre månader sen jag flyttade ner hit. Om systembolaget bad mig göra en undersökning på mina alkoholvanor skulle de förfäras. Jag har nog druckit mer dessa tre månader än jag gjorde förra året. Den mängd människor jag har träffat på tre månader är rätt absurd. Den mängd falafel jag har ätit är försvinnande liten; en. Det mest använda skånska uttrycket jag hör är ”klyddigt”. Det tog mig en hel månad innan jag vågade cykla i Malmö, och numer cyklar jag överallt. Jag har lärt mig att all washi-tejp i världen inte lyckas hålla planscher uppe på skrovliga betongväggar. Snapchat introducerades under tvång av en dansk. Nio gånger av tio frågar folk om jag ”ska bli nästa Leif GW Persson?” efter jag förklarat vad jag pluggar. Jag har börjat streama när jag spelar spel. Och jag känner mig ganska vuxen, samtidigt som jag känner mig jätteung på samma gång.

Överlag är jag rätt nöjd med mina första tre månader. Även om de passerar förbi i expressfart. Så chilla lite November?

 

 

Taggar:, , , , , , , ,

Sjukt dramatisk titel, jag vet.

På jobbet inatt, på väg mot det sista trapphuset, ser jag att en orange katt tittar på mig. Jag böjer mig ner för att visa att han gärna får komma fram och gosa, varpå han direkt skuttar fram för att bli klappad. Jag upptäcker att han hoppar på tre ben och funderar först på om han faktiskt är trebent, men när jag lyfter honom ser jag att ena frambenet bara är invikt tätt intill kroppen. Han verkar inte ha ont, och jag får röra tassen utan att han gnäller, men jag blir ändå lite orolig. Han är dessutom extreeeeeemt kelsjuk, och jag blir i princip upphånglad av kattskrället samtidigt som jag försöker skruva loss halsbandet så jag kan se vart han bor. Jag ser att han bor i huset jag står bredvid, och det finns ett telefonnummer till ägaren, men inget namn (förutom på katten som tydligen heter Lucifer). Här står jag och överväger mina alterantiv: A) Det är en gammal skada, som inte stör katten, och han får springa fritt på nätterna. B) Han kan ha skadat sig nu, ramlat ner från balkongen, och springer således runt utomhus mitt i natten utan att ägaren är medveten om detta. Jag är rätt övertygad om att alternativ A är det som är rätt, men samtidigt så minns jag när min brors katt ramlade ner från andra våningen förra sommaren, hur orolig jag var när jag inte kunde hitta henne och hur rädd hon var när jag väl hittade henne. Tänk om det faktiskt är så att alternativ B är det rätta alternativet. Kan jag då, med gott samvete, lämna katten ute själv? Tänk om ägaren vaknar upp imorgon och inser att katten är borta, och jag bara gick därifrån. Den vetskapen blir för mycket, och jag struntar i att klockan är fyra på morgonen, bär in katten i trapphuset och börjar ringa numret på halsbandet. Nu sover uppenbarligen människan, men jag ringer ändå tre gånger, samt lämnar ett sms och förklarar. Kanske vaknar ägaren upp imorgon och suckar över det dumma tidningsbudet som inte fattade att katten mådde bra, eller så vaknar ägaren upp imorgon och slipper vara orolig över vart katten tagit vägen. Och jag tar hellre epitetet ‘dum’ än ‘hjärtlös’.

Därav titeln. Att överväga konsekvenserna. För två somrar sedan hittade jag en man som låg och sov utanför ett trapphus. Jag delade ut tidningar då med, klockan var runt fyra-fem på morgonen och det var kyligt ute. Tre alternativ: A) Mannen är skadad. B) Mannen är mentalt sjuk. C) Mannen är så full att han inte lyckades öppna dörren, och istället valde att sova utomhus. Han låg ungefär så som lik-markeringar ser ut på TV, helt utslagen med armar och ben ut. Mina alternativ var att 1: Försöka väcka mannen eller 2: Skita i mannen. Om alternativ A) var fallet, så skulle nummer två resultera i att jag lämnar en skadad man utomhus i kyligt väder. Om alternativ B) stämde, så riskerade jag att väcka någon som var mentalt instabil och eventuellt farlig. Och om C) var fallet så skulle han antingen kunna vara aggressiv eller snäll. För mig var resultatet av alternativ A+2 en konsekvens jag inte skulle kunna leva med, så jag valde att försöka väcka mannen. Naturligtvis var han bara kalasfull, och det slutade i att jag hjälpte honom upp för trapporna in i sin lägenhet, genom att putta på honom i ryggen.

För att dra ett sista exempel kan jag berätta att jag och sambon ringde polisen en natt när vi kommit hem från bion. Vi hörde ett pipande ljud i grannlägenheten som inte tystnade efter flertalet minuter, och på en av balkongerna svängde tända ljus. Tilläggas bör att det bor många pensionärer här, så i min hjärna förvandlades pipet till ett scenario där en pensionär gått och lagt sig med stearinljus tända, kopplat bort hörapparaten och det nu var brandlarmet som försökte varna om att det brann. Drama Queen, javisst? Men tänk om? Tänk om jag vaknat till ljudet av brandbilar och någon hade kommit till skada, bara för att jag inte vågade ingripa och kolla upp saken? Vi kom i alla fall fram till att det antagligen bara var en frys eller dylikt som var öppen, och pipet kom därifrån. EFTER att jag gått in i grannlägenheten genom källaren, ringt på dörren på balkongen med de öppna ljusen och frågat om det var från dem pipen kom samt att vi konsulterat med 11414.

Kanske är jag jättelöjlig som låter min fantasi skena iväg på det här viset, men jag kan inte låta bli. Och att tänka på vilka konsekvenser som skulle kunna hända ifall jag inte agerade gör att jag inte bara kan strunta i det. Framförallt efter att ha läst studier som handlar om det här (förlåt för wikipedia, men klockan är fem och jag ska upp om fyra timmar. stäm mig!).

Och hela anledningen till det här inlägget var bara för att jag skulle känna mig lite mer rättfärdigad till att ha ringt en kvinna tre gånger mitt i natten. Och jag ska som sagt upp om fyra timmar för att jobba dagtid, så jag ber om ursäkt för taskiga meningsbyggnader och konstiga styckindelningar. Ni får överleva.

Taggar:, , , , , ,

tigerlou

När jag var sexton så var livet lite ungt och svårt. En sådan fas som de flesta unga människor går igenom på vägen till att växa upp och bli en människa. Min fas fokuserade mycket på musik, musik som speglade mina känslor och gav mig ro. Under den här perioden lyssnade jag väldigt mycket på Tiger Lou, och kan fortfarande tycka att dessa låtar är bland det bästa som skapats.
Den 6 augusti, 2006, så var jag och Sara i Göteborg. Vi var på Liseberg med min dåvarande pojkvän, och vi skulle sedan vidare till bananpiren för att se just Tiger Lou. Någonstans emellan FlumRider och Balder så meddelade min pojkvän att han ville göra slut, och jag fattade absolut ingenting. Jag vägrade acceptera eller kontemplera över vad som precis hänt, och fortsatte min vistelse på Liseberg som vanligt. Jag spelade på Marabou-hjulet och vann stjärnvinst, promenerade vidare mot bananpiren med min Marabou-kartong under armen och fokuserade på att jag och Sara skulle se Tiger Lou. Allt annat fick vänta lite grann, bara jag tog mig igenom spelningen. Sara var så världsbäst, och jag minns inte om jag hade berättat, eller om hon bara förstod. Men vi satte oss i alla fall mitt på bananpiren och sålde av all schweizernöts-choklad. 100g för en tia. För jag gillade egentligen inte nötter i choklad. Vi hade en liten skylt, och folk kom och köpte chokladkaka efter chokladkaka. Någon kom och sa till oss, men kanske förstod personen det harmlösa och det behövliga i att få sitta på bananpiren med en stor Maraboukartong vid fötterna utan att behöva bry sig, för jag minns inte att vi slutade, eller att någonting hände. Till sist var det i alla fall dags för Tiger Lou, de ställde sig på scenen och jag och Sara begav oss till folkhavet. Jag minns när de spelade Oh Horatio, och hur jag kände mig just då. Så ledsen över dagen som blivit så förstörd, men så glad för att Tiger Lou fanns där och lyfte upp mig, gjorde så att jag orkade ta mig hem.

rasmus_kellerman

Jag var jätteledsen när jag insåg att Tiger Lou inte fanns längre, efter 2008. A Partial Print hette skivan, men Tiger Lou lämnade bra mycket mer än det kvar hos mig. Och när jag öppnade upp Spotify idag, såg jag att jag hade fått en rekommendation. ”You listened to Tiger Lou. Here’s an album you might like”, och en länk till Rasmus Kellermans skiva THE 24th. Värt att titta upp, tänkte jag och klickade igång första låten. Någonstans mellan andra och tredje började jag inse varför rösten var så bekant, varför melodierna väckte så många minnen. Det hade gått helt förbi mig att drivkraften i Tiger Lou hade gått vidare och gjort soloprojekt. Så nu sitter jag här, 5 år senare, och låter Rasmus Kellerman få mig att känna mig som om jag vore 16 igen. Fast på ett bra sätt. (och lite måste det vara meningen, att det skulle ta fem år. För tredje låten heter ”Five years from now”. Fast det blev five years from then)

Taggar:, , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: