Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Category Archives: Musik

tigerlou

När jag var sexton så var livet lite ungt och svårt. En sådan fas som de flesta unga människor går igenom på vägen till att växa upp och bli en människa. Min fas fokuserade mycket på musik, musik som speglade mina känslor och gav mig ro. Under den här perioden lyssnade jag väldigt mycket på Tiger Lou, och kan fortfarande tycka att dessa låtar är bland det bästa som skapats.
Den 6 augusti, 2006, så var jag och Sara i Göteborg. Vi var på Liseberg med min dåvarande pojkvän, och vi skulle sedan vidare till bananpiren för att se just Tiger Lou. Någonstans emellan FlumRider och Balder så meddelade min pojkvän att han ville göra slut, och jag fattade absolut ingenting. Jag vägrade acceptera eller kontemplera över vad som precis hänt, och fortsatte min vistelse på Liseberg som vanligt. Jag spelade på Marabou-hjulet och vann stjärnvinst, promenerade vidare mot bananpiren med min Marabou-kartong under armen och fokuserade på att jag och Sara skulle se Tiger Lou. Allt annat fick vänta lite grann, bara jag tog mig igenom spelningen. Sara var så världsbäst, och jag minns inte om jag hade berättat, eller om hon bara förstod. Men vi satte oss i alla fall mitt på bananpiren och sålde av all schweizernöts-choklad. 100g för en tia. För jag gillade egentligen inte nötter i choklad. Vi hade en liten skylt, och folk kom och köpte chokladkaka efter chokladkaka. Någon kom och sa till oss, men kanske förstod personen det harmlösa och det behövliga i att få sitta på bananpiren med en stor Maraboukartong vid fötterna utan att behöva bry sig, för jag minns inte att vi slutade, eller att någonting hände. Till sist var det i alla fall dags för Tiger Lou, de ställde sig på scenen och jag och Sara begav oss till folkhavet. Jag minns när de spelade Oh Horatio, och hur jag kände mig just då. Så ledsen över dagen som blivit så förstörd, men så glad för att Tiger Lou fanns där och lyfte upp mig, gjorde så att jag orkade ta mig hem.

rasmus_kellerman

Jag var jätteledsen när jag insåg att Tiger Lou inte fanns längre, efter 2008. A Partial Print hette skivan, men Tiger Lou lämnade bra mycket mer än det kvar hos mig. Och när jag öppnade upp Spotify idag, såg jag att jag hade fått en rekommendation. ”You listened to Tiger Lou. Here’s an album you might like”, och en länk till Rasmus Kellermans skiva THE 24th. Värt att titta upp, tänkte jag och klickade igång första låten. Någonstans mellan andra och tredje började jag inse varför rösten var så bekant, varför melodierna väckte så många minnen. Det hade gått helt förbi mig att drivkraften i Tiger Lou hade gått vidare och gjort soloprojekt. Så nu sitter jag här, 5 år senare, och låter Rasmus Kellerman få mig att känna mig som om jag vore 16 igen. Fast på ett bra sätt. (och lite måste det vara meningen, att det skulle ta fem år. För tredje låten heter ”Five years from now”. Fast det blev five years from then)

Taggar:, , , , , , ,

När det är dags för Melodifestivalen och Eurovision Song Contest delas Sverige upp i två läger. Den ena sidan hatar skiten, är arga och upprörda för att Sverige så nödvändigtvis måste förpesta deras tillvaro med en massa musik och jippon. Den andra sidan älskar alltihopa och sitter bänkade framför TVn för att inte missa någonting viktigt. Sen har vi naturligtvis alla vi som håller oss i mitten, som inte direkt älskar spektaklet, men som kan tänka oss att slänga en blick på TVn om det ändå står på. Själv brukar jag undvika allting runtomkring, alla snack inför, alla deltävlingar. Ibland tittar jag på finalen i Melodifestivalen, ibland nöjer jag mig med att bara titta på huvudfinalen i Eurovision Song Contest. Det fanns länge en åsikt om att all musik i ESC är skit, att alla länder bara kompisröstar och att alltihopa skulle kunna passa som en nivå i Dantes inferno, men i min åsikt tycker jag att alla de som fortfarande håller sig till den åsikten borde öppna upp sig och inse att ESC har blivit så mycket mer. Det slinker naturligtvis in en hel del skräpmusik, och vissa länder kommer alltid att rösta på varandra, men de högsta poängen brukar generellt sett gå till den låt som faktiskt är mest populär. Som förra året, och Euphoria. Den kammade hem en enorm andel tolvor, vilket då bevisligen inte påverkades av kompisröster. Min absoluta favoritlåt i år var Norges bidrag, så ska då jag bli anklagad för att kompisrösta om jag valt att rösta? Nä, uppenbarligen inte. Om man fortsätter vägra ESC av princip, för att det är ett jippo utan dess like och för att all musik suger, ja då tycker jag att man missar en hel del. Naturligtvis finns de folk som har en ganska smal musiksmak, som inte blir representerad i ESC. Men om man tittar på årets lineup så hade vi långt mycket mer än bara smäktande ballader och tuggummipop. Norges elektroniska bidrag, Greklands ska-låt, Ungerns och Maltas singer-songwriter bidrag, och till viss del även Armeniens låt som var skriven av Black Sabbaths Tony Iommi. Det är bra mycket mer till buds än Disney-ballader och generisk pop, eller hur?

Själv tittar jag på ESC för musikglädjen som finns där, och för att, om jag har tur, hitta ny och spännande musik. Lena, som vann för ett par år sedan för Tyskland, släppte förra året en kanonbra skiva som jag lyssnade extremt mycket på. Loreens nya skiva är också fantastiskt bra. Och jag kan knappt vänta tills Margaret Berger släpper nytt, Koza Mostras EP kommer spelas varm i sommar, och Emmelie de Forests röst kommer få många fler tillfällen till att skina nu när hon gick och vann alltihopa. ESC gör mig glad, för det ger mig en möjlighet till att hitta musik från andra länder som jag aldrig skulle hittat förut. Och de ger en fantastisk möjlighet till unga artister att få ett uppsving och ge dem en större chans till att kunna utvecklas. Heja ESC!

Taggar:, , , , , ,

Ibland, när jag har lite tid att slå ihjäl, tittar jag på GMM med Rhett & Link. Tydligen ska det finnas ett par hörlurar under utveckling som läser av din hjärna och väljer ut musik som passar ditt humör, vilket låter som en sjukt najs idé – framförallt för mig som har ungefär trettiofem miljoner spellistor för alla olika humör man kan ha. Rhett & Link valde att jämföra vilka låtar de hade valt som skulle passa samma känsla, vilket resulterar i att jag inser att det kommer vara extremt svårt att ha en databank med låtar som ska passa olika humör eftersom alla inte vill lyssna på samma typ av musik när de är på ett visst humör.


Men eftersom jag är precis tillräckligt uttråkad så gör jag samma sak, trots problematik. Så här är mina låtar som jag skulle lyssna på när jag var på följande humör:

Ambivalent: Keane – Nothing In My Way

Angry: Refused – New Noise

Paranoid: Fallulah – The Black Cat Neighbourhood

Happy: Fatboy Slim – The Rockafeller Skank

Blah: Gotye – Hearts A Mess

Cranky: Mindless Self Indulgence – Stupid MF

Mischievous: Florence + The Machine – Kiss With A Fist

Devastated: Sinead O’Connor – Nothing Compares 2 U

Hungry: Eels – Fresh Feeling

Taggar:, , , , , , , , , , , , , ,

Klockan är över två, och jag är precis klar med de  artiklar man skulle ha läst och skrivit om till morgondagens seminarium. Britain and the EU/the World. Det blir lite skrattretande när jag numer kan mer om politik i både USA och Storbritannien än vad jag kan om Sveriges politik. Lite enklare att engagera sig och ta reda på saker när man har seminarie på det, möjligtvis. Också lite enklare att sätta sig in i saker som man faktiskt inte behöver bry sig om, eftersom det ändå inte involverar mig.

Oavsett, så hittade jag Imagine Dragons när jag letade efter något att lyssna på medans jag skrev. Framförallt så hittade jag låten Radioactive, som kan vara det väldigt bästa på den senaste tiden. Den officiella videon må vara väldigt konstig, men låten – herre min skapare. Alternativt dylik tacksamhet till högre makt för att låtar som den här får möjligheten att passera genom mina hörlurar. Jag skapade en spellista på Spotify för bara några dagar sen som fick namnet ‘Wonder’s one‘ där jag stoppar in den låt som är absolut allra bäst med ett band eller en artist. Om det finns fler än en låt och jag inte kan bestämma mig så får dom inte komma med, utan bara de grupper och artister som har gjort en låt som är så väldigt fruktansvärt sjukt mycket bättre får vara med. Nu kunde ju inte Radioactive platsa om jag inte lyssnat igenom resten av skivan, men det har jag hunnit göra ett par gånger sedan jag började skriva och även om de andra låtarna är bra, så är ingen i samma klass som Radioactive. Så den fick en rätt solklar plats bland resterande väldigt fruktansvärt sjukt bra låtarna.

Nu är jag dock hungrig, och jag måste lyckas vakna imorgon så jag inte suttit uppe förgäves. Så Radioactive får gå på en gång till, innan det är dags att sova.

Taggar:, , , , ,

Om man råkar stava Jed Whedon fel i spotify så får man upp jedi weapon som förslag. Du får mitt godkännande, kära spotify. För jag vill hemskt gärna lyssna på Jedi weapon!

Taggar:,

 

Jag blir så lycklig när jag får vara ensam hemma, nu mest för att jag kan lyssna på soundtracket till Dr. Horrible’s Sing-Along Blog utan att riskera att spoila något! Beställde hem serien på bluray från amazon.com, eftersom den typ inte går att få tag på i Sverige och den ska förhoppningsvis vara regionsfri (annars gråter jag lite), och önskar att den kunde komma snaaahaaart så vi kan se på den på TV och så jag kan lyssna på soundtracket utan att spoila.

Det känns lite kul att jag läst en hel del om Joss Whedons fanbase förut, utan att egentligen ha sett någonting Whedon gjort (förutom några lösa avsnitt av Buffy/Angel). Sen gick vi på bio och såg Avengers och jag blev helt kär i Whedons känsla för timing och tempo. Eftersom jag ville se mer från Whedon youtubade jag upp Dr. Horrible, blev än mer förälskad i den underbara mixen av tragedi och komedi. Och när Andreas kom ner till Varberg med en nyinköpt bluray som det stod Firefly på så fanns det inget annat val än att bara mata avsnitt. Redan innan jag såg Serenity hade jag bestämt att Firefly kan vara den bästa serie som jag sett, och Joss Whedon borde hyllas som en gud. Så ge mig 2015/05/01 NU TACK, för då kommer Avengers 2, och jag får fortsätta dyrka min nya husgud <3


I quite enjoy being home alone, mostly because that means that I can listen to the soundtrack of Dr. Horrible’s Sing-Along Blog without spoiling anything! It is also quite funny how I had read about how Joss Whedon had a some sort of god-like status for many of his fans, and then came to the same conclusion after loving the timing and tempo in The Avengers, the humour and tragedy in Dr. Horrible and the non-stop brilliance of Firefly and Serenity. Joss Whedon is quite the god if you ask me. So give me May, 1 2015 now, because that is when The Avengers 2 is supposed to screen, so I can continue worshipping my new god <3

Taggar:, , , , ,

%d bloggare gillar detta: