Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

tigerlou

När jag var sexton så var livet lite ungt och svårt. En sådan fas som de flesta unga människor går igenom på vägen till att växa upp och bli en människa. Min fas fokuserade mycket på musik, musik som speglade mina känslor och gav mig ro. Under den här perioden lyssnade jag väldigt mycket på Tiger Lou, och kan fortfarande tycka att dessa låtar är bland det bästa som skapats.
Den 6 augusti, 2006, så var jag och Sara i Göteborg. Vi var på Liseberg med min dåvarande pojkvän, och vi skulle sedan vidare till bananpiren för att se just Tiger Lou. Någonstans emellan FlumRider och Balder så meddelade min pojkvän att han ville göra slut, och jag fattade absolut ingenting. Jag vägrade acceptera eller kontemplera över vad som precis hänt, och fortsatte min vistelse på Liseberg som vanligt. Jag spelade på Marabou-hjulet och vann stjärnvinst, promenerade vidare mot bananpiren med min Marabou-kartong under armen och fokuserade på att jag och Sara skulle se Tiger Lou. Allt annat fick vänta lite grann, bara jag tog mig igenom spelningen. Sara var så världsbäst, och jag minns inte om jag hade berättat, eller om hon bara förstod. Men vi satte oss i alla fall mitt på bananpiren och sålde av all schweizernöts-choklad. 100g för en tia. För jag gillade egentligen inte nötter i choklad. Vi hade en liten skylt, och folk kom och köpte chokladkaka efter chokladkaka. Någon kom och sa till oss, men kanske förstod personen det harmlösa och det behövliga i att få sitta på bananpiren med en stor Maraboukartong vid fötterna utan att behöva bry sig, för jag minns inte att vi slutade, eller att någonting hände. Till sist var det i alla fall dags för Tiger Lou, de ställde sig på scenen och jag och Sara begav oss till folkhavet. Jag minns när de spelade Oh Horatio, och hur jag kände mig just då. Så ledsen över dagen som blivit så förstörd, men så glad för att Tiger Lou fanns där och lyfte upp mig, gjorde så att jag orkade ta mig hem.

rasmus_kellerman

Jag var jätteledsen när jag insåg att Tiger Lou inte fanns längre, efter 2008. A Partial Print hette skivan, men Tiger Lou lämnade bra mycket mer än det kvar hos mig. Och när jag öppnade upp Spotify idag, såg jag att jag hade fått en rekommendation. ”You listened to Tiger Lou. Here’s an album you might like”, och en länk till Rasmus Kellermans skiva THE 24th. Värt att titta upp, tänkte jag och klickade igång första låten. Någonstans mellan andra och tredje började jag inse varför rösten var så bekant, varför melodierna väckte så många minnen. Det hade gått helt förbi mig att drivkraften i Tiger Lou hade gått vidare och gjort soloprojekt. Så nu sitter jag här, 5 år senare, och låter Rasmus Kellerman få mig att känna mig som om jag vore 16 igen. Fast på ett bra sätt. (och lite måste det vara meningen, att det skulle ta fem år. För tredje låten heter ”Five years from now”. Fast det blev five years from then)

Annonser

Taggar:, , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: