Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Hej. Mitt namn är Linnea och jag fyller 22 i år. Det senaste året har jag läst beteendevetenskap på Linköpings Universitet, och har precis gjort det allra sista (förhoppningsvis) på kursen.

Idag hade vi nämnligen en dugga, en ”mini-tenta” för att kolla så att vi läst kurslitteraturen som vi borde gjort. Det var det tredje tillfället man kunde ta duggan, och var i princip ett tillfälle för de som inte fått godkänt på de tidigare tillfällena att göra ett sista försök. För mig var det dock första duggan jag gjorde, då jag missat de tidigare tillfällena.

Innan duggan var jag rejält nervös, jag hade stressat som en tok för att hitta föreläsningsanteckningar (tack Joel för påpekandet att de fanns utskickade!) och kände att jag inte alls var tillräckligt påläst för att klara av duggan. Jag hade fått höra att det skulle vara lite ”kuggfråge”-känsla på duggan och tyckte inte alls att det lät tilltalande.

När jag väl kommer till skolan och sitter och får papperet visar det sig vara 25 stycken påståenden som man ska kryssa i sant eller falskt i. Say what? När skedde denna regeression till högstadiets miniprov? En dugga. På ett universitet. Med sant eller falskt påståenden? På ett sätt är det väl inte så farligt, en dugga ska ju bara fungera som ett snabbt kunskapsprov, men i och med att påståendena var utformade för att förvirra så kändes det rätt banalt. Som min kära sambo påpekade, det känns lite som när man precis börjar spela Professor Layton och man får lära sig genom den hårda vägen att alla frågor är utformade så man SKA missuppfatta dem, och att själva pusslet egentligen går ut på att förstå frågan rätt.. Vad är poängen liksom? Är inte meningen med duggan att se så folk har lärt sig om ämnet, snarare än att se om folk kan läsa frågorna ordentligt?

Äh, jag vet inte. Men det kändes lite som att jag var 12 igen och gick på högstadiet. Inte direkt som att jag var 22 och läste vid universitetet..

(fotnot, 24/25p /flex!)

 

Annonser

%d bloggare gillar detta: