Skip to content

WTBtalent

“ett talanglöst liv”

september 25, 2011 Murakami – min sputnikälskling

Jag är lite utav en periodläsare. Vissa tillfällen blir jag helt besatt, läser jämt. På bussen, i badkaret, på balkongen, i soffan. Jag förflyttar mig i lägenheten med boken uppslagen för att inte missa några dyrbara sekunder av läsningen. Vissa tillfällen plockar jag inte upp en bok på flera månader. Eller så börjar jag läsa tonvis av olika böcker men fastnar inte i någon av dem.

För ett par veckor sedan fick jag hem ett paket från adlibris, med kurslitteratur samt tre stycken pocketböcker. Två av dem var skrivna av Haruki Murakami och den tredje var en bok från Ajvide-Lindqvist. Jag har tidigare läst Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och blev väldigt fäst vid den. Det blev en bok som ständigt följde med mig även efter jag läst den. Väldigt förväntansfull slog jag upp Sputnikälskling av Murakami men kom inte längre än 18 sidor. Sen var det någonting annat som kallade. Jag har haft med mig boken i väskan men aldrig tagit mig tid att ta upp den och läsa på bussen.

Men idag var jag tvungen att vänta på bussen i 15 minuter. Så jag gick in på McDonalds, köpte mig någonting att dricka och började läsa. Lyckades med stor möda lyfta blicken från sidorna för att kolla hur lång tid det var kvar tills bussen skulle avgå – 3 minuter. Sprang ut och väntade, plockade upp boken för att få läsa tills bussen kom, fortsatte läsa på bussen. Kommer hem och tappar upp ett bad, fortsätter läsa. Går upp, torkar håret, lägger mig i sängen och fortsätter läsa. Sambon kommer hem, jag hälsar knappt, ligger bara kvar och fortsätter läsa. Och klockan blir 18:45. Sista sidan avklarad. Och den där känslan när man hittat en bok man verkligen inte kan slita sig från kommer smygandes. En sorts lycka. Sen även en sorts chock när jag inser att jag lyckats läsa ut bokens 286 (-18) sidor på knappa tre timmar. Nog för att jag alltid läser snabbt, men det var verkligen längesedan jag tog mig igenom en bok så snabbt. Så flytande skriver alltså Murakami. Text som aldrig upphör att vara sammanflätat och trots att det finns kapitel har de egentligen ingen funktion. Du är aldrig medveten om att du byter kapitel. Och sedan ångesten som kommer när jag inser att jag bara vill plocka upp nästa Murakami-bok och fortsätta läsa briljanta böcker, men vetskapen om att Sputnikälskling aldrig kommer kunna följa med på samma sätt som Fågeln som vred upp världen fick. Så jag får väl stilla mig. Andas lite. Spela lite spel, fokusera på kurslitteratur istället. Och låta Sputnikälskling gro sig fast. Och naturligtvis gå in på adlibris och beställa hem fler böcker från Murakami <3

En kärleksförklaring till Murakami.

(Och jag är förövrigt numer rödhårig, mer om det någon annan gång!)