Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Man kan undra vad det är som har hänt när en månads lång bloggtystnad hävs. Någonting stort, fantastiskt och helt chockerande? Ja. Kanske. Om man känner Navi.

Min fina gråa pälsboll till katt har aldrig vart en väldigt gosig katt. Det är inte riktigt så att man kan plocka upp henne, börja klappa och hon finner sig i det. Hon gosar, absolut, men BARA på hennes villkor. Typ ”jaha, du är mitt uppe i någonting väldigt viktigt och har inte alls tid för mig? nähä, men det skiter jag i, nu ska jag ligga här framför ditt tangentbord, och gärna PÅ också, och så ska du klappa mig. okej?” Och så får man klappa henne, för annars blir hon väldigt väldigt tjurig. Det går liksom inte att försöka böka ner henne i knät, för hon ligger aldrig aldrig i folks knän. Och på nätterna kommer hon upp och ska kväva oss med sin päls och lägger sig på rygg i hålet mellan armen och kroppen och måstemåstemåste få ha nosen på ens haka annars blir hon tokig och börjar frustrerat dra dit ditt ansikte med klorna.

Så sitter jag och surfar runt och Navi hoppar upp på tangentbordet. Lägger sig fint mitt i vägen och bara ”TJA.” Och jag blir irriterad och säger ”nähädu, kissemiss. nu ska du ligga i mitt knä och INTE på mitt tangentbord. DÄRMED BASTA!” och lägger ner henne i knät. Sen så ligger hon bara där. Kurrandes och lugn. I mitt knä. För första gången på typ två år. Bara helt lugn.

Jag har fått en knäkatt :3 En katt i mitt knä, som kurrar.

Annonser

%d bloggare gillar detta: