Skip to content

WTBtalent

ett talanglöst liv

Åhåjaja. Ibland känns det att man börjar bli gammal. Jag är slutkörd och klockan är bara halv fem. Tänkte att jag skulle vart sådär älskvärt produktiv och pluggat till min tenta idag, men jag tror jag skippar det och tycker synd om mig själv istället. Levla lite warlock kanske.

Dagen började ju mindre bra med en tennisboll till hals, och en fruktansvärt trött Linnea. Jag lyckades i alla fall ta mig upp till datorstolen och starta datorn. Tänkte att lite slösurfande skulle hålla mig vaken. Men ack så fel jag hade! Efter att ha kollat igenom alla uppdateringar på min googlereader så somnar jag rätt snabbt i datorstolen. Vaknar, byter ställning, somnar om. Min kära sambo försöker hålla mig vaken, men det fungerar sådär. När han går ut med hunden som vi passar så smiter jag snabbt till soffan för att kolla ut på snölandskapet och sussar snart sött. Tillslut lyckas jag ändå vakna till vid 11.30-tiden och håller mig vaken genom att spela lite wow. Vid 12.20 ger jag mig av mot bussen och skolan.

Här kommer dagens första ”WTF?”-moment. Vi är 10 minuter in i föreläsningen och läraren går lite snabbt igenom händelserna under det glada 1920-talet i USA. Helt plötsligt reser sig en kille upp som sitter i första raden, han börjar demonstrativt plocka ihop sina grejer och muttrar någonting. Det som går att höra av hans mutter är någonting i stil med att ”det är för låg standard” och att han ”absolut inte tänker slösa bort tid genom att sitta kvar”. Han tågar ut och slänger igen dörren efter sig. Alla blir helt perplexa innan alla börjar fnittra, läraren inkluderad. Rena rama elitist-barnslerier ju! Jag vet inte jag, men jag tyckte i alla fall att han betedde sig hysteriskt roligt :D Dessutom fick jag höra att han väst ”Död åt rikemansbarnen!” när han gått förbi en klasskompis bord också. Skön snubbe – eller inte ^^

Dagens andra ”WTF?”-moment är lite mer obehaglig. Bussen från universitetet till stan är smockfull, som vanligt. Folk står i princip på varandra. När bussen ska köra iväg från en av alla busshållsplatser så hör man helt plötsligt ett ”DUNS!” och när jag tittar bakåt i bussen (jag stod längst fram) ser man hur en unge har halkat och glidit rakt mot bussen. Jag och min klasskompis som står och pratar fattar ingenting, sjukt obehagligt är det i alla fall, vi vet inte om det är någon som blivit påkörd eller inte. När jag kommer hem så surfar jag in på corren.se och ser att ungen faktiskt blev påkörd, men det var ”bara” hans fot som blev krossad. Han kan inte ha vart många centimeter ifrån en säker död, och jag känner mig fortfarande rätt skakis över hela grejen. Själviskt nog är jag för min egen skull oerhört glad över att det bara var hans fot, att ha stått på en buss som tagit livet av någon skulle nog givit mig men för livet O.o  Nä, usch och fy för det där. Stackars stackars barn :( Och stackars busschaffis, det var ju inte alls hans fel, ungen sprang bredvid bussen när bussen körde och halkade under. Han måste ju också må förbannat dåligt över händelsen.

Nu sitter jag i alla fall hemma, hemresan tog över en timme, när den brukar ta 20 minuter. Jävla snö och jävla folkfyllda bussar. Jag gillar att ha svängrum och är klaustrufobisk, att stå och trängas med tre miljoner främlingar är inte min grej. Att se alla fastna i dörrarna eftersom de inte kommer fram i tid är inte heller min grej. Jag fick skrika på busschaffisen två gånger för att folk satt fast och inte kom loss. Uschuschusch!

Jag fick i alla fall glada nyheter av min mor, hon har fått sitt starta-eget bidrag vilket är jätteroligt! Så nu ska hon börja fixa med det, och jag kommer få köpa scrapbooking-saker till inköpspris <3
Och det blir lyxig pasta till middag, med mozarella och parmesan och bechamelsås. Nomnom. Så en dag som börjar förvirrande kanske kan få sluta lite bättre.

Nu ska jag sluta gnälla och kanske gå och städa lite. Eller så levlar jag min warlock. Mm. Levla. Så blir det nog ;>

Annonser

%d bloggare gillar detta: