WTBtalent

Ibland, när jag har lite tid att slå ihjäl, tittar jag på GMM med Rhett & Link. Tydligen ska det finnas ett par hörlurar under utveckling som läser av din hjärna och väljer ut musik som passar ditt humör, vilket låter som en sjukt najs idé – framförallt för mig som har ungefär trettiofem miljoner spellistor för alla olika humör man kan ha. Rhett & Link valde att jämföra vilka låtar de hade valt som skulle passa samma känsla, vilket resulterar i att jag inser att det kommer vara extremt svårt att ha en databank med låtar som ska passa olika humör eftersom alla inte vill lyssna på samma typ av musik när de är på ett visst humör.

Men eftersom jag är precis tillräckligt uttråkad så gör jag samma sak, trots problematik. Så här är mina låtar som jag skulle lyssna på när jag var på följande humör:

Ambivalent: Keane – Nothing In My Way

Angry: Refused – New Noise

Paranoid: Fallulah – The Black Cat Neighbourhood

Happy: Fatboy Slim – The Rockafeller Skank

Blah: Gotye – Hearts A Mess

Cranky: Mindless Self Indulgence – Stupid MF

Mischievous: Florence + The Machine – Kiss With A Fist

Devastated: Sinead O’Connor – Nothing Compares 2 U

Hungry: Eels – Fresh Feeling

Varför spottar folk fortfarande? Varför är den vidriga traditionen att spotta var femte minut utomhus fortfarande kvar? Fine, om du tuggat på något som smakade bajs – be my guest, du har en legitim anledning till att lämna pölar av saliv på marken. Men det dom spottar som om de hade ocd? Jag fattar inte, är det för jobbigt att svälja saliven? Oavsett varför folk har tvångsmässigt spott-syndrom, så är det sjukt vidrigt.

Varför är det så att man alltid får fler komplimanger på sitt utseende när man inte har hunnit anstränga sig alls? Tänker folk att man ska bli mer förvånad, eller är det för att man inte vill uppmuntra andra till att faktiskt göra en effort till att se fin ut?

Jag undrar hur mycket filmen i fråga spelar roll när det kommer till att uppskatta ett soundtrack. Hade musiken vart lika bra utan sin kontext? Är filmen en vital del i att skapa atmosfär och stämning till låten? Det är ju tyvärr lite svårt att veta, har jag märkt..

Varför står folk hellre i bussen än sätter dig bredvid någon som har en ledig plats? Är närhet till andra människor så jobbig att man hellre står upp i en svängande och krängande buss i tio minuter?

Det har varit vårväder i Linköping idag, och jag kan inte vara mer nöjd. Solen sken och jag åkte till gymmet i min korta jacka, utan halsduk. Dock insåg jag att jag inte längre kan gömma mig i halsduken när jag lipsyncar musiken jag lyssnar på, så det finns en övervägande risk för att jag kommer glömma bort det och se ut som om jag borde ansöka till småstjärnorna.. Men vad ska jag göra när musiken jag lyssnar på är så jäkla bra, och allt jag kan vill göra är att stå framför spegeln med en hårborste i näven samtidigt som jag likt Agda 82 viftar på arslet och hoppar upp och ner? Jag sjunger åtminstone inte högt förutom när jag är 100% säker på att jag är ensam. Mitt traumatiska morgonmöte med en pigg tidningsprenumerant har lämnat mig ärrad, jag kan inte längre lyssna på Winnerbäck efter händelsen T_T

Eftersom jag tittar på skrämmande många avsnitt Veronica Mars på dagarna får jag helt plötsligt lust att föra en inre monolog med mig själv om ungefär allting jag gör/ser. Dessa monologer är fyllda med dåliga ordvitsar, vitsiga oneliners samt då och då även en och annan förhastad slutsats. Min poäng här är att jag påverkas ganska mycket av karaktärer i TV-serier jag följer. Framförallt när jag kan eller vill identifiera mig själv med sagda karaktärer. Ta Veronica Mars som exempel. Skulle jag önska att jag också hade en pappa som var privatdetektiv? Att jag som sjuttonåring inte bara var smart, men även sjukt rapp i käften, självständig och ha möjligheten att tjäna pengar på att få snoka runt och lösa brott? Den korta versionen av mitt svar: Jo.

Oavsett vilket, så verkar det i alla fall inte som att min förkärlek till att vara mer som vissa fiktionella karaktär passerar förbi omärkt. När jag tittade på Hex ville jag så hemskt gärna vara en brittisk student på internat, eller ja, egentligen hade jag nöjt mig med att bara vara britt. Resultatet var i alla fall att jag började använda brittiska svordomar jämt och ständigt. Det var inte längre orden retard, idiot eller moron som flög ur min mun när jag träffade internettrolls. Helt plötsligt var de twats, tits och plonkers. Nu när jag tittar på Veronica Mars tredubblas min sarkasiska humor vilket stackars Andreas får vara offret för. Låt oss erkänna att han inte är riktigt lika förtjust i den typen av humor som jag är ^^ Som allra tydligast var det i mina unga förvirrade dagar när jag kollade ofantligt mycket på animes. Precis som alla andra wapaneser i detta avlånga land blev ”soooukaaaaa?!” hedersmedlem i mitt vokabulär. Man kan tycka att någon som i år blir 23 år borde växa ifrån det här, men icke. Det verkar som att jag kommer få lida i några år till. Kanske är det bara lite för lockande att låtsas att man egentligen är någon annan, även om det bara håller tills karaktären beteendet kommer ifrån falls i glömska. Och för att ha en ursäkt till att googla upp brittiska svordomar, naturligtvis ;)

So for christ sake, don’t get your knickers in a twist, mate.

Eller någonting dylikt.